Category: 
Den oundvikliga döden Ă€r ett centralt tema i Vikhagens installation, det finns nĂ„got repetativt och ödesmĂ€ttat i hans konst. Konstverket “This One Belongs to Heaven” utspelar sig i en hoppbacke dĂ€r man efter hoppet ska försöka trĂ€ffa nĂ„gon av de tre hĂ„len som finns i marken nedanför. Oavsett om du lyckas eller inte dör du och hela spelet startar om igen. Lite som livet allstĂ„ det spelar ingen roll om du lyckas eller misslyckas du dör Ă€ndĂ„ och du kommer inte till nĂ„gon “next level” men det Ă€r inte heller nĂ„got definitvt “Game Over” utan snarare en loop.  “This One Belongs to Heaven” (2003) pĂ„minner pĂ„ sĂ„ sĂ€tt om spelet “Space Invaders” som du inte heller kan vinna oavsett hur duktig du Ă€r, utan det enda som hĂ€nder nĂ€r du dödat alla rymdmonster Ă€r att spelet startar om i ett snabbare tempo. Ăven Jodis konstverk “Max Payne Cheats Only” dĂ€r Jodi utnyttjat buggar i spelet för att skapa scener som hela tiden loopar sig eller har fastnat i olika sekvenser nĂ€r spelet lĂ„ser sig. Det finns ingen utvĂ€g, ingen vinst eller mĂ„l att uppfylla, som vi förknippar med dataspel eller för den delen med livet.
Ăven verket “…and then you die” (2003) har samma tematik. Du springer pĂ„ en smal avsats, trillar du ner dör du, men lĂ€ngs vĂ€gen finns smĂ„ rum som en rĂ€ddande oas och som du kan hoppa in i, men lyckas du med det dör du ocksĂ„ och spelet börjar om igen. Det spelar ingen roll om du blir jĂ€tteduktig pĂ„ att hoppa ner i hĂ„len eller att balansera pĂ„ den tunna stigen i spelen, resultat blir Ă€ndĂ„ detsamma i slutĂ€ndan, du dör.
Det tredje verket i installationen heter “Ballpark” och saknar spelmomentet. Du kan hĂ€r bara vandra omkring i ett stort snölandskap, du kan inte göra nĂ„gonting och inte hĂ€nder det nĂ„got heller. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt Ă€r “Ballpark” en form av Limbo, ett mellanlĂ€ge mellan liv och död, dĂ€r du inte kan dö, men inte heller leva. Tillsammans blir triptyken ett ganska existensiellt konstverk, man tĂ€nker pĂ„ bl a Sartres drama “Inför lyckta dörrar”, dĂ€r tre mĂ€nniskor befinner sig instĂ€ngda i en evighet tillsammans utan möjlighet att fly undan. Det finns Ă€ven tankar som liknar absurdismen, som Becketts “I vĂ€ntan pĂ„ Godot” dĂ€r det repetativa inslaget Ă„terkommer.
Â
“..and then you die!” (2003) from Arne Kjell Vikhagen on Vimeo
 Fler videos hittar du pÄ Vikhagens kanal pÄ Vimeo: http://vimeo.com/808120
Recently:
- Dags att ta dataspel pÄ allvar
- Blogggar nu pÄ Gamescenes / Bloggin at Gamescenes
- Nu Àr det Konstens Vecka
- Konstperspektiv release den 12/9 pÄ Moderna Museet
- The Path - a short horror game
- Gamescenes tuffar pÄ
- Bloggen Water Cooler Games lÀggs ner
- “Critical Play: Radical Game Design ” ny bok
- Platon och dataspel
- Crossover kultur
Mathias Jansson redaktör.
